goldengodis

 


Igår fick jag höra att en hund sprungit bort här i Gårdeby.  Själv skulle jag dock iväg och jobba och kunde inte göra så mycket åt det hela.
Idag på morgonpromenaden fick jag höra att den ännu inte återfunnits. Vilken hemsk mardröm !!!! Kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas att ha sin hund försvunnen och inte veta vad som hänt.

När vi vaknade vid lunch ringde jag och och erbjöd mig att hjälpa till att leta om det behövdes. Fick veta att hunden, som hette Morgan, var en aprikosfärgad, kastrerad storpudelhane på, jag tror, 3 år. Han hade stuckit från tomten på eftermiddagen och sedan synts till vid 15-tiden och 20-tiden under gårdagen. Man hade varit ute och letat hela tiden tills det blev för mörkt och på morgonen även haft med en hund med pejl men utan resultat.


Jag tog med hundarna och åkte dit. Tillsammans med Hussen, deras andra storpudel Ivar och svärsonen gav vi oss ut i skogen.
Min tanke var nog att det hänt hunden något, att den skadat sig och låg någonstans eller, i värsta fall, var död.


Millie och Ebba fick springa lösa medan deras hund gick kopplad (de vågade inte riskera en försvunnen hund till).
Spännande promenad tyckte tjejerna i ny skog med massa roliga saker !!! Att vi letade efter en bortsprungen hund tror jag inte de hade en aning om, men jag tänkte att två ganska nylöpta tjejer kanske skulle väcka nyfikenhet även hos en kastrerad kille om han fanns därute någonstans ;D


Vi spred ut oss men höll oss inom hörhåll för varandra. Ingen av oss trodde att vi skulle hitta honom mitt på någon av de mer lättgångna stigarna utan vi gav oss verkligen ut "off-road". Det gick genom snår och täta granplanteringar, över besvärliga berg och eländiga kärr medan vi ropade och blåste i visselpipan.


Hundarna, som tyckte det var en toppenpromenad, sprang runt tuggade pinnar och hade det allmänt trevligt helt ovetande om en stackars ensam hund som varit ute hela natten.
Ebba hittade t.o.m. ett nästan helt bakben från ett rådjur med klöv och allt !!! Millie hittade ett annat smaskigt ben som hon bar med sig.


Efter drygt 1½ timma kom vi fram till ett ganska oländigt kärr där vi skulle välja väg. Skogsmaskiner hade kört upp en del "vägar" här och där men att vi skulle hitta honom liggandes mitt på stigen var ju inte så troligt. Så vi gav oss in mitt i smeten. Fick stopp vid ett högt berg men lyckades ta oss över och ett nytt kärr bredde ut sig.  Här hade man tydligen varit i närheten och letat på morgonen.


Millie och Ebba gick med mig och de andra kanske 30 m till höger om oss. Då gick Millie in under en gran och snosade och en trött, skitig kille sätter sig yrvaket upp. Trodde först inte det var sant !!!
Det var helt underbart att få skrika : "HAN ÄR HÄÄÄR !!!!!!!!!"  till de andra.  Trots att jag bara gick 5-10 meter vid sidan om granen hade jag aldrig sett honom om inte Millie gått fram och väckt honom. Han verkade inte hört allt vårt ropande och visslande.


Vilken lycka det blev !!!!  Trött och väldigt skitig, men helt oskadd var han efter ganska exakt ett dygn i skogen.  Dagen därpå kom familjen med två stora märgben och en flaska vin till oss men då var vi redan iväg på andra äventyr.